Here we come. Här kommer vi att, om vi orkar, lägga in lite rapporter från vår resa.
Familjen Rönér gör kaos i Berlin :)
Dagen började tidigt med avfärd strax efter 06,00. Det blev frukost på färjan från Rödby, och sedan körde vi till Berlin. Noll stau! Denna läckra parkering såg vi strax utanför hotellet! Nöden har liksom ingen lag… Tur att det var en så liten bil!
Såsom riktigt jobbiga föräldrar tvingade vi våra barn att se Checkpoint Charlie. Somliga (som var både trötta, varma och hungriga) tyckte nog det blev för mycket historieprat, men vi överlevde och hittade till slut ett ställe med bra hemlagad pasta. Sedan var vi på språng igen!
Det är inte alltid så enkelt att ta bilder i motljus med en mobilkamera 🙂
Ser ni Brandenburger Tor i bakgrunden? Nu vet ni i alla fall att det är den.
Värmen i Berlin idag var allt annat än bekväm. Så här framåt kvällen kröp tempen ner något.
Jag tror inte det är värre än 26°C. Ölen var dessbättre kall, hälsar Erik.
Nu kryper vi ner i bingen och laddar inför morgondagen.
Wrocław, eller [’vrɔʦwaf] som det uttalas.
Jag vet inte riktigt varför vi valde att åka till Wrocław, kanske för att det fanns ett Scandic där, borta bra men hemma bäst 🙂
Efter en lagom bastant frukost på Starbucks i Berlin, satte vi oss i bilen och körde mot Polen. Fantastiskt böljande landskap och direkt efter gränsövergången böljade även vägen kraftigt. Från att ha susat fram i 160 knyck tvingades hastigheten obönhörligen ner i 80, detta trots vår Citroên C5 med lyxigt mjuk hydralisk fjädring. Jag vågar inte tänka på hur vi upplevt denna färd i vår gamla Golf. Lyckligtvis upphörde dessa böljande vägar efter ca 10 mil och en matpaus på Statoil. Ännu en gång kände man sig som hemma 🙂 Det känns lite märkligt att åka lång på semester för att tanka och äta på Statoil och sova på Scandic. Bättring. Ja ja, imorgon skärper vi oss och testar lokala boende och matställen. // Fadern
Nu öfver till sonen.
När vi så i Wrocław landade och oss någorlunda i rummen installerat, togo vi en karta, i vilken jag hittade en annons för en restaurang, och gingo sålunda mot staden, över vilkens gator och torg vi mycket avslappnat spatserade fram med glatt humör. Restaurangen, ett förträffligt ställe vid namn Mosaiq, vars kock enligt annonsen tydligen för kända kockar som Gordon Ramsey och Albert Roux studerat, båda belönade med ett ansenligt antal Michelinstjärnor, varför vi utan större tvekan detta ställe upp letade, och när vi närmare på menyn läste, mer bestämt rätternas priser, sutto vi oss till bords. Maten som vi in beställde var synnerligen värd alla de monetära enheter vi för den ur våra plånböcker togo, och jag kan inget annat än starkt detta ställe rekommendera för de som sina vägar förbi råkar ha. För de sätt som smakerna lekte i munnen finner jag ännu inga ord, och då har jag inte ens kommit till vinet. Ölen var också god. Medelst hälsningar, der Son.
Fem länder senare…
Detta var nog resans jobbigaste dag, men det gick faktiskt hur bra som helst! Vi startade i arla morgonstund (7.20) från hotellet i Wroclaw (Polen) efter en kort slurp kaffe. Vägarna var hyfsade – dvs det ingick inte lika mycket massage som igår. Efterhand blev det bättre och bättre. Vid 9-tiden korsade vi gränsen till Tjeckien, och där tog vi ett ordentligt stopp för frukost. Helt ok kaffe! In i bilen igen för fortsatt färd mot Slovakien. Vid varje gräns blev det ett stopp dels för att betala för ynnesten att få köra på deras väg, och dels för att verkligen ha trampat lite på marken i det landet. Det blev extra viktigt vid nästa gräns mot Ungern. Där körde vi i ca 15 min innan vi anlände till Österrike… Eskil vågade sig på att köra in i Wien, och med Lauras (GPS:en) hjälp var det inte svårt att hitta till Schönbrunn.
En nätt liten sommarstuga där vi snabbt gick in och fikade.
Det var TOKVARMT ute så vi hällde i oss en större mängd vatten, åt en macka, åt en glass, drack lite till och körde ut ur Wien.
Dagens mål var nämligen Saltzburg.
Efter incheckning var det väldigt skönt att få röra på benen lite och gå iväg till ett ställe där vi kunde få lite lagad mat. Och kall öl… Mmmmmmmm… Öl… Nåja. En liten kvällsrunda i de gamla stadskvarteren, och sedan i säng. Trötta och nöjda!
Salzburg, oh yeah.
Sovmorgon. Frukost först klockan nio. Vissa av oss upptäckte att i Österrike kan man äta croissant, vetebröd och sockerkaka med nötkräm till frukost.
Nu var det dags att uppleva allt från Mirabell till Hohe Festung. Vi promenerade via en härlig marknad med allt från vansinnigt goda ostar till Pretzel och Öl, till slottet Mirabell. Hanna konstaterade att hon gärna skulle ta med morfar på en promenad här. Trädgården går verkligen utanpå det mesta. Vi promenerade vidare genom Salzburgs gator mot ett av de hus Mozart bott i under sin tid i stan. Efter ett besök hos Amadeus knatade vi ner till floden för att ta en lätt snack och en ÖL. Här bestämde vi oss för att dela på oss. De som inte ville shoppa bestämde sig för att ta en guidad båttur på floden.
Efter den uppfriskande båtturen sammanstrålade vi vid Mozarts födelsehus. Huset är definitivt värt ett besök. Om inte man är intresserad av Mozarts liv och verk, så får man möjlighet att uppleva ett välbevarat hus från 1600-talet. Det är en speciell atmosfär i så gamla hus.
Efter detta bildande besök traskade vi vidare genom Salzburgs urgamla stadskärna för att bestiga det höga berget med den stora borgen. Nå ja, besteg gjorde vi medelst dragbana. Trots denna något enklare form av bergsklättring tarvades en fikapaus.
Efter detta välbehövliga energiintag besökte vi så borgen och dess imponerande utställning. Borgen som började byggas redan på 80-talet har ett stort stycke historia att förmedla. Den har stått fast i både vått som torrt, den ende som faktiskt lyckats inta fästningen var Napoleon. Han möttes inte av något motstånd och kunde enkelt bebo borgen under en tid. Någon gång under sent 1800-tal förklarades borgen för omodern och inte längre duglig som militär anläggning. Trots detta har borgen fortsatt att nyttjas för olika ändamål. Under 30-talets första hälft tjänstgjorde den som anstalt för fängslade Nazister, så nytta har den gjort. Idag är det uteslutande en turistattraktion. Här kan man njuta olika konserter eller vandra runt i museét. Man kan också besöka den välsorterade shopen. De har allt från blyertspennor till cykelhjälmar.
Nu var det dags att leta sig nerför berget igen. Vi passade på att njuta av den förstklassiga utsikten på vägen ner.
På väg till hotellet passade vi på att äta en bit mat.
Nu kallar kudden, ölen var god.
Mot Venedig
Med lite sorg i hjärtat åkte vi ifrån Salzburg och styrde kosan söderut.
På väg mot det hägrande målet passade vi på att svänga inom Slovenien som hastigast, men sedan körde vi in i Italien. Resan gick väldigt bra förutom att vi stundom hade lite svårt att förstå Laura. Hon kan uppenbarligen inte italienska alls, och betonar ortsnamnen ganska egendomligt. Som tur är står det ju på displayen också så man ser vad det är hon försöker säga.
Hotellet visade sig vara ett bottennapp. Tydliga fuktskador i badrummet (med vidhängande mögel) och dåligt med både el och lampor. Men vad förväntar de sig när de sätter vanliga akustikplattor i badrumstaket!!! Nåja. Det låg på fastlandet alldeles vid tåget till Venedig – det första hägrande målet. Vi tog raskt tåget till Venedig, och sedan en båt vidare på den stora kanalen till Marcusplatsen.
Hanna fick snabbt ett nytt favoritland! Obligatoriska sevärdheter besöktes. S:t Marcusplatsen och suckarnas bro.
Efter ett välbehövligt energiintag började vi gå tillbaka till tåget genom alla mysiga gränder. För skojs skull kollade vi vad det skulle kosta med gondol, och precis som vi trodde fortsatte vi gå. Efter ett tag blev det dags för det andra hägrande målet – italiensk glass! Helt tyst familj Rönér en god stund!
Maja tyckte det blev lite läskigt i gränderna när mörkret la sig, men det blev bättre när vi väl kom på det luftkonditionerade tåget tillbaka.
Väl ”hemma” upptäckte vi att man bara kunde komma åt wifi fram till 23.00… Jag kan säga så här: det märktes på surkartet i hotellobbyn att vi var inte de första sura gästerna. Om någon vill veta var man INTE ska bo kan ni fråga oss!
Erik tyckte att ölen var bättre än hotellet
Från Venedig
Efter en medioker frukost skyndade vi oss vidare. Idag höll vi oss i Italien hela dagen!
Första stopp var i Pisa för att kolla in det berömda tornet innan det välter. Det är onekligen lite kul att ha sett det på riktigt! Vi ställde oss i kön för att gå in, och sonen sprang för att köpa biljetter. Han kom tillbaka ganska snabbt och undrade om han verkligen skulle köpa biljetter för 18 eurosar per person…
Vi gick alltså inte upp i tornet. Det var däremot gratis att gå in i katedralen precis intill! När vi kom till den dörren blev vi upplysta om att det var visserligen gratis, men man behövde hämta ut en gratisbiljett i biljettkassan där Erik redan köat en gång…
Vi gick alltså inte in i katedralen heller…
Efter lite fotograferande och lite strosande bland souvenirstånd och mycket svettande och lite glassätande åkte vi så vidare. Nu var målet inställt på Italiens västkust och Genova. Vi hade hjärtligt roligt åt Laura och hennes uttal, som bara blir värre och värre. Det ska bli riktigt spännande i Holland! Eller så gör hon då som hon gjorde i Polen där hon undvek alla ortnamn…
Jag säger bara WOW! Här hade vi haft desto bättre tur med hotellet! Ett fyrstjärnigt till riktigt kalaspris! Kontrasten blev ju extra stor med tanke på vad vi lämnat på morgonen. En promenad på stan nedåt hamnen till slutade med fiskmiddag och – förstås – GLASS!
Sedan kan ni tro att vi njöt av ett bra hotell! Erik tyckte förresten ölen var ok.
Vlogg från den här dagen [KGVID]http://xn--rnr-cma7d.se/wp-content/uploads/2013/07/vlogg-pisa-genua.m4v[/KGVID]
Norrut
Efter en superlyxig frukost med helt ok kaffe, letade vi oss ut ur Genova för att styra kosan mot Schweiz.
Laura var helt fantastisk! Vid ett par tillfällen skulle vi hålla mot ett ställe som heter Alessandria. Jag tror alla kan gissa hur man säger det i Italien. Laura sa så här: Ale – som i Ale stenar – och sedan skyndade hon sig fram och la en kraftig betoning på det sista a:et med samma typ av ”a” som i början! Vi förstod inte vad hon sa…
Men men. Till slut kom vi in i Schweiz, och där var naturupplevelserna lika starka som tunnlarna långa. Fast det var ju bra med tunnlar ibland så vi fick vila ögonen ibland från allt det vackra. Eftersom detta är en resa då vi ska in i så många länder som möjligt, svängde vi naturligtvis in en sväng i Liechtenstein också när vi ändå var så nära. Vi körde upp till slottet i Vaduz där vi klev ur bilen och beundrade utsikten. Vi ringde dessutom upp svärmor och sjöng för henne eftersom det var hennes födelsedag. Det är inte alla födelsedagar man för färska hälsningar från detta lilleputtland!
Sedan vidare mot dagens mål – Konstanz. En liten stad i Tyskland alldeles vid Bodensjön. Där stod det en kille på torget och spelade Mozarts klarinettkonsert till komp från en bandspelare! Helt ok! Vi bodde på ett litet mysigt hotell där de knappt pratade engelska alls, så det var verkligen tur att Eskil pratar tyska. Annars kunde vi ha underhållit hela stan med levande charader…
Jag satt och funderade på om det heter uppsikt eller utsikt i Schweiz. Ett tag var jag lite bekymrad över dieselförbrukningen men det visade sig att det jämnade ut sig i det långa loppet.
Ps. Erik anser att ölen är ok.
Ett stort litet mål
Dagen började bra med en mysfrukost i en liten mysfrukostmatsal. (”Matsal” är ordentligt överdrivet!) Sedan lastade vi bilen och åkte till ett badställe vid Bodensjön. De hade allt möjligt där! alla typer av bassänger – både med och utan bubblor och massagestrålar – och brygga ner i sjön. Det var härligt med ett dopp, och alla fick lite av vad de ville ha.
In i bilen igen och vidare mot Münchweier! För alla som till äventyrs inte vet vad det är, så är det en liten by i södra Tyskland alldeles i kanten av Schwarzwald. Vägen dit var helt makalös! Vi hade bett Laura välja den vackraste, och det kan jag lova att det var!!! Lite krokig på sina håll, men helt underbar! Vi var inbokade på ett litet gasthaus där, och vi blev inte besvikna. Vad skulle vi nu dit för då? Jo: i denna by bor en basbyggare. Han heter Stefan Krattenmacher, och han har verkligen kommit på något när det gäller att bygga bra basar! Jag har beställt en bas av honom som ska vara klar om drygt att år. Vi hade avtalat med honom att komma och hälsa på och se hans verkstad och prova lite instrument.
Ni skulle se hans hus!!! Ett korsvirkeshus från 1790-talet som de renoverat och med en stor gammal lada – numera omgjord till verkstad. Vi tittade på allt i verkstaden och pratade om ditt och datt, och sedan åt vi middag tillsammans med dem. (Han är gift och har en son.) Det kom också en vän till dem som hette Sven(!) som gjorde vin. Gott vin! Kort sagt hade vi mycket trevligt hela kvällen, och kom så småningom tillbaka till hotellet med två flaskor från Sven i bagaget… Mmmmm…
Erik godkände ölen i Münchweier.
Till Paris
Efter frukosten knatade jag upp till Stefan och började prova basar. Mmmmmm… Jag provade många olika och hittade snabbt en favorit. Väldigt lik den han ska bygga till mig… Det kom också en annan kille dit med en bas han hade lånat och testat i orkester en månad. Det var jättestor men helt underbar! Fast det är ju ganska självklart att det är lättare att få till en stor klang i en stor kropp. Nu ska jag låta någon annan ta över innan jag snöar in alldeles…
Tja tja Bloggen! aaaa asså vi åkte ju liksom till Paris. Wow säger jag bara! Shit vad jag älskar staden. Man kan shoppa o shoppa o shoppa.
Jag tror att vi fattar vem som har tagit över… HANNA 🙂 Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva… När vi kom dit så märkte vi direkt att vi bodde på samma gata som Moulin Rouge vilket jag tyckte var väldigt coolt. Efter vi hade packat in i rummen så gav vi oss iväg på Paris gator och torg till vi hamnade på ett sjukt dyrt mat ställe precis bredvid Notre Damm. DE TOG 6.60 EOUR FÖR EN HALV LITER VATTEN?! Men dom hade goda mackor iaf.
Andra dagen så vandrade vi iväg till Eiffeltornet och köade i evigheter, eller jag och Maja gick runt lite i krimskrams stånd när de andra stod i kö, för att få komma upp. Jag trotsade mina (som pappa kallar det) demoner och åkte hela vägen upp i tornet. Det var jätte fin utsikt och det var inte så läskigt. Inte för att jag trodde att det skulle vara jätte läskigt för jag har ”jobbat” mycket med mina demoner på sista tiden. Efter att vi varit i tornet så travade vi iväg in i staden för att hitta ett H&M för jag behövde verkligen en ny klänning för jag märkte att klänning är det bästa man kan ha på sig, haha. Jag hittade en jätte fin för bara 14 euor! Efter det var vi alla as irriterade och trött och hungriga och allmänt trötta på värmen så vi började gnälla oss fram i Paris för att hitta mat. Efter blod, svett och tårar så hittade vi ett jätte bra ställe! De hade jätte god mat. Efter att vi alla blivit mätta och belåtna började vi gå tillbaka till hotellet men stannade för att äta CRÈPS 😀 när vi gick förbi ett ställe så började jag ropa ”CRÈPS CRÈPS CRÈPS!!” och då började mannen i butiken och ropa ”CRÈPS CRÈPS CRÈPS!” och kom ut och hälsade och var jätte trevlig. Alla utom mamma beställde varsin créps med nutella och banan och det var en perfekt avslutning på kvällens ätande.
När vi väl kommit tillbaka till hotellet var vi alla helt utmattade, inte konstigt för vi hade gått ca 20000 steg(14km) i 30 grader, så jag tappade upp ett halv kallt bad och bara njöt av att frysa lite. Sen blev det hopp i säng för att sova sista natten i den fantastiska staden Paris.
Erik hälsar att ölen var god men dyr.
Vidare norrut
Allt som Hanna skrev om hände inte samma dag vi kom dit tack och lov! Det dyra vattnet var på kvällen när vi kom fram, och Eiffeltornet och det dagen därpå. Nåja.
Innan vi tog sats och gav oss ut i trafiken igen skulle Hanna bara in i en del affärer med uteslutande smink… Den ömma modern gick med henne och kände sig allmänt fel i dessa butiker. Jag lever ju mitt liv i stort sett helt osminkad – något de anställda där brukar ha lite svårt att förstå… Hanna köpte vad hon hade råd med (jag kan inte redogöra för vad…) och sedan träffade vi de andra som då hade stuvat bilen. Så var det då dags för Paristrafiken igen. Pust! Kyparen på gårdagens restaurang hade sagt att vi var verkligen ute i rättan tid för detta äventyr eftersom halva Paris var på semester! Jag vågar inte tänka på hur det är när alla dessa parisare är hemma…
Vi kom i alla fall lyckligt och väl ut ur Paris utan en skråma på bilen! Heja Eskil säger jag! Laura var inställd på Antwerpen – mest för att det där fanns ett Scandic. På lagom avstånd från Paris. Och belgisk öl… Detta hotell rekommenderas på stående fot! Fyra femtedelar av familjen intog poolen, men undertecknad försökte hitta några nyheter på ett begripligt språk. Inte så lätt. Det verkade inte ha hänt något alls i världen! Vid middagen lyssnade vi lite på det lokala språket i Antwerpen. Hmmm. Vi kallade det för flumländska… Och inte blev det bättre efter ett par öl heller. Fast de kunde engelska också tack och lov!
Med tanke på morgondagens ganska många mil försökte vi verkligen komma i säng i tid, men det blir bara svårare och svårare ju mer semester vi har. Fast det är väl det som kallas i-landsproblem.
Konstgjord kustlinje
På Scandic i Antwerpen finns det en kock som kan scrambla ägg! Inte bara steka uppvispat ägg, utan scrambla på riktigt! MUMS!
Ut i bilen och iväg mot Holland. Man kan ju inte vara så säker på att den berömda vallen finns kvar i all framtid, och den är rätt häftig! Lite påpassligt finns det små fikaställen ungefär mitt på den också. Med helt ok kaffe! Vi försökte berätta och förklara för barnen, fast intresset var kanske inte helt på topp hos alla om jag säger så. Jag tror de fick en liten minnesbild i alla fall, och det är inte så illa bara det.
Laura ledde oss vidare mot Lübeck där vi skulle övernatta på ett litet familjehotell. Lite nergånget, men med stor charm! Vi behövde röra på oss, så vi tog en liten promenad in till city. Erik – som tycker han har haft en ekonomiskt perfekt semester – ville gärna bjuda på middag. Mycket gott initiativ! Många vuxenpoäng där! Han hade varit på Ratskeller en gång för flera år sen, så vi gick dit. De har nog bytt kock sedan Erik var där sist… Medelklass. Men bra prisnivå, och ölen var det inget fel på!
Vi är nu ganska trötta lite till mans, och det ska onekligen bli skönt att komma hem.
Hem igen!
Vi har verkligen fått rutin på att stuva bilen! Under resans gång har vi provat ut det absolut bästa sättet att lägga väskorna, skorna, jackorna, badkläderna, pastan från Italien, vinet från Sven och allt annat. Vi kan precis få in lite marsipan också!
Framåt marsch mot marsipanbutiken! Hanna var ganska seg och undrade om vi verkligen måste detta också, men hennes grymma föräldrar insisterade. Hon förstod oss när hon varit därinne en liten stund… Vi tittade naturligtvis på porten också för att se så bilden på marsipanförpackningarna stämde…
Efter lätt lunch och glass satte vi oss i bilen för att köra den sista biten på resan. Den förlöpte utan några större problem. Lite köbildning innan färjan i Puttgarden, men på det hela tagen har vi varit förskonade från stau. Detta var första gången det verkligen stod helt stilla bitvis! Jag var inställd på värre!
Så kom vi hem! Tänk att det alltid är så skönt – hur bra man än har haft det! Vi tömde bilen för sista gången, och kastade oss ut i trädgården. Poolen behövde kollas och det behövde vattnas lite här och var. Vad vi än har till middag i morgon blir det en sallad med sockerärtor till! Det finns många, och de är goda!
Hur ska jag nu runda av detta? Vi har haft det helt fantastiskt!!! Tänk att inget obehagligt har hänt! Ingen har blivit rånad, alla mår bra, bilen mår bra förutom ett stenskott, och vi har upplevt hur mycket som helst! Vi kommer aldrig att glömma denna smått vansinniga turné! Jag måste säga att det har varit förvånansvärt gnisselfritt när vi har suttit alla fem i bilen så länge, och det ända lite tråkiga är väl att vi inte fått några stämplar i passen.
På 13 dagar har vi alltså varit i: Sverige, Danmark, Tyskland, Polen, Tjeckien, Slovakien, Ungern (om än bara 20 min), Österrike, Slovenien, Italien, Schweiz, Liechtenstein, Tyskland igen, Frankrike, Belgien, Holland, Tyskland igen(!), Danmark och tillbaka till Sverige.
Det ser inte klokt ut när jag ser det så här! Den noggranne kanske undrar om jag missade Luxemburg, men det gjorde jag inte. Vi tog en familjeomröstning, och var rörande överens om att skippa en omväg på en timme bara för detta lilla land.
Nu vet jag inte om Erik går och hämtar öl så vi kan skåla för att allt har gått så bra, men jag hoppas det. Det kommer att ta ett tag att sortera alla intryck tror jag. Vi kan nig inte ta in något mer alls, så det blir perfekt att dra igång tvättmaskinen i morgon och bara pyssla här hemma. SKÅL!
Över till yngsta dottern.
Tjatja bloggen!!! Det här är det yngsta barnet i familjen, jag skulle ha skrivit i tidigare inlägg, men det blev inte av eftersom det blev för sent på kvällen. Nu är vi äntligen hemma och DET ÄR SKÖNT!!!!!!!!!!! Vårt egentliga mål med denna resa var Venezia (Venedig på italienska) , men det blev några länder till om man säger så. 🙂 Vårt mål växte och växte, inan vi åkte var målet 13 länder eller fler. Någonting som faktiskt gick snett är min fot. Mitt på dagen i Paris, knäckte min fot till så att pappa hörde den. Det gjorde ont som PIIIIIIIIIIIIIIIIP! Sedan dess har min fot knäckt till lite hela tiden, alla gånger lika ont. 🙁 Vi ska ringa en doktor på måndag. Annars har allt varit väl, ville bara skriva någonting i bevis på att jag har varit med. HHHHHEEEEEJJJJJ DDDDDÅÅÅÅÅ!!!!! M.V.H M.V.R ;P