Med lite sorg i hjärtat åkte vi ifrån Salzburg och styrde kosan söderut.
På väg mot det hägrande målet passade vi på att svänga inom Slovenien som hastigast, men sedan körde vi in i Italien. Resan gick väldigt bra förutom att vi stundom hade lite svårt att förstå Laura. Hon kan uppenbarligen inte italienska alls, och betonar ortsnamnen ganska egendomligt. Som tur är står det ju på displayen också så man ser vad det är hon försöker säga.
Hotellet visade sig vara ett bottennapp. Tydliga fuktskador i badrummet (med vidhängande mögel) och dåligt med både el och lampor. Men vad förväntar de sig när de sätter vanliga akustikplattor i badrumstaket!!! Nåja. Det låg på fastlandet alldeles vid tåget till Venedig – det första hägrande målet. Vi tog raskt tåget till Venedig, och sedan en båt vidare på den stora kanalen till Marcusplatsen.
Hanna fick snabbt ett nytt favoritland! Obligatoriska sevärdheter besöktes. S:t Marcusplatsen och suckarnas bro.
Efter ett välbehövligt energiintag började vi gå tillbaka till tåget genom alla mysiga gränder. För skojs skull kollade vi vad det skulle kosta med gondol, och precis som vi trodde fortsatte vi gå. Efter ett tag blev det dags för det andra hägrande målet – italiensk glass! Helt tyst familj Rönér en god stund!
Maja tyckte det blev lite läskigt i gränderna när mörkret la sig, men det blev bättre när vi väl kom på det luftkonditionerade tåget tillbaka.
Väl ”hemma” upptäckte vi att man bara kunde komma åt wifi fram till 23.00… Jag kan säga så här: det märktes på surkartet i hotellobbyn att vi var inte de första sura gästerna. Om någon vill veta var man INTE ska bo kan ni fråga oss!
Erik tyckte att ölen var bättre än hotellet