Norrut

Genua2
Efter en superlyxig frukost med helt ok kaffe, letade vi oss ut ur Genova för att styra kosan mot Schweiz.
Laura var helt fantastisk! Vid ett par tillfällen skulle vi hålla mot ett ställe som heter Alessandria. Jag tror alla kan gissa hur man säger det i Italien. Laura sa så här: Ale – som i Ale stenar – och sedan skyndade hon sig fram och la en kraftig betoning på det sista a:et med samma typ av ”a” som i början! Vi förstod inte vad hon sa…

Men men. Till slut kom vi in i Schweiz, och där var naturupplevelserna lika starka som tunnlarna långa. Fast det var ju bra med tunnlar ibland så vi fick vila ögonen ibland från allt det vackra. Eftersom detta är en resa då vi ska in i så många länder som möjligt, svängde vi naturligtvis in en sväng i Liechtenstein också när vi ändå var så nära. Vi körde upp till slottet i Vaduz där vi klev ur bilen och beundrade utsikten. Vi ringde dessutom upp svärmor och sjöng för henne eftersom det var hennes födelsedag. Det är inte alla födelsedagar man för färska hälsningar från detta lilleputtland!

Sedan vidare mot dagens mål – Konstanz. En liten stad i Tyskland alldeles vid Bodensjön. Där stod det en kille på torget och spelade Mozarts klarinettkonsert till komp från en bandspelare! Helt ok! Vi bodde på ett litet mysigt hotell där de knappt pratade engelska alls, så det var verkligen tur att Eskil pratar tyska. Annars kunde vi ha underhållit hela stan med levande charader…

Jag satt och funderade på om det heter uppsikt eller utsikt i Schweiz. Ett tag var jag lite bekymrad över dieselförbrukningen men det visade sig att det jämnade ut sig i det långa loppet.

Ps. Erik anser att ölen är ok.

Ett stort litet mål

Dagen började bra med en mysfrukost i en liten mysfrukostmatsal. (”Matsal” är ordentligt överdrivet!) Sedan lastade vi bilen och åkte till ett badställe vid Bodensjön. De hade allt möjligt där! alla typer av bassänger – både med och utan bubblor och massagestrålar – och brygga ner i sjön. Det var härligt med ett dopp, och alla fick lite av vad de ville ha.

In i bilen igen och vidare mot Münchweier! För alla som till äventyrs inte vet vad det är, så är det en liten by i södra Tyskland alldeles i kanten av Schwarzwald. Vägen dit var helt makalös! Vi hade bett Laura välja den vackraste, och det kan jag lova att det var!!! Lite krokig på sina håll, men helt underbar! Vi var inbokade på ett litet gasthaus där, och vi blev inte besvikna. Vad skulle vi nu dit för då? Jo: i denna by bor en basbyggare. Han heter Stefan Krattenmacher, och han har verkligen kommit på något när det gäller att bygga bra basar! Jag har beställt en bas av honom som ska vara klar om drygt att år. Vi hade avtalat med honom att komma och hälsa på och se hans verkstad och prova lite instrument.

Ni skulle se hans hus!!! Ett korsvirkeshus från 1790-talet som de renoverat och med en stor gammal lada – numera omgjord till verkstad. Vi tittade på allt i verkstaden och pratade om ditt och datt, och sedan åt vi middag tillsammans med dem. (Han är gift och har en son.) Det kom också en vän till dem som hette Sven(!) som gjorde vin. Gott vin! Kort sagt hade vi mycket trevligt hela kvällen, och kom så småningom tillbaka till hotellet med två flaskor från Sven i bagaget… Mmmmm…

Erik godkände ölen i Münchweier.

Vidare norrut

Allt som Hanna skrev om hände inte samma dag vi kom dit tack och lov! Det dyra vattnet var på kvällen när vi kom fram, och Eiffeltornet och det dagen därpå. Nåja.

Innan vi tog sats och gav oss ut i trafiken igen skulle Hanna bara in i en del affärer med uteslutande smink… Den ömma modern gick med henne och kände sig allmänt fel i dessa butiker. Jag lever ju mitt liv i stort sett helt osminkad – något de anställda där brukar ha lite svårt att förstå… Hanna köpte vad hon hade råd med (jag kan inte redogöra för vad…) och sedan träffade vi de andra som då hade stuvat bilen. Så var det då dags för Paristrafiken igen. Pust! Kyparen på gårdagens restaurang hade sagt att vi var verkligen ute i rättan tid för detta äventyr eftersom halva Paris var på semester! Jag vågar inte tänka på hur det är när alla dessa parisare är hemma…

Vi kom i alla fall lyckligt och väl ut ur Paris utan en skråma på bilen! Heja Eskil säger jag! Laura var inställd på Antwerpen – mest för att det där fanns ett Scandic. På lagom avstånd från Paris. Och belgisk öl… Detta hotell rekommenderas på stående fot! Fyra femtedelar av familjen intog poolen, men undertecknad försökte hitta några nyheter på ett begripligt språk. Inte så lätt. Det verkade inte ha hänt något alls i världen! Vid middagen lyssnade vi lite på det lokala språket i Antwerpen. Hmmm. Vi kallade det för flumländska… Och inte blev det bättre efter ett par öl heller. Fast de kunde engelska också tack och lov!

Med tanke på morgondagens ganska många mil försökte vi verkligen komma i säng i tid, men det blir bara svårare och svårare ju mer semester vi har. Fast det är väl det som kallas i-landsproblem.